Snart är vi mamma och pappa:-D

<a href="http://www.wordle.net/gallery/wrdl/859113/Untitled"
  title="Wordle: Untitled"><img
  src="http://www.wordle.net/thumb/wrdl/859113/Untitled"
  alt="Wordle: Untitled"
  style="padding:4px;border:1px solid #ddd"></a>

Det känns så fruktansvärt trevligt att gå ur skolan mitt under en stor fucking FINANSKRIS och dessutom sprids svininfluensan över hela världen!! Känns kul liksom!! Men, jag har lugnat ner mig lite nu,, om man jämför för hur jag mådde för några dagar sen. Då trodde jag undergången var nära, hehe. I mitt huvud satt jag och förberedde hur vi kunde gå tillväga om det skulle gå riktigt illa, med svininfluensan, eller förlåt, den nya influensan, som de vill att vi kallar den (vem fan bryr sig vad de kallar den för den delen?) Först och främst tänkte jag att vi skulle bo i våran sommarstuga som ligger lite avsides från all befolkning, och att vi skulle köpa konserver för våra sparpengar, "men vad tråkigt det kommer att bli", tänkte jag sen, "ja, vi får ta med en massa böcker som vi kan läsa varje fall". Denna tankegång gick väldigt snabbt, o efter en stund frågade jag mig själv vad jag höll på med,,,så dumt:-/ 

Det jag blev helt förtvivlad över var ju att det skulle hända Ayla något. Läste nånstans att det främst skulle drabba barn, och då blev jag livrädd, och satte igång med mina planer...  Min lilla Ayla, om det hände henne något,,,,,,, gud..

Vi flyttar nu snart till Göteborg om några veckor, spännande. Men, jag har gjort nåt dumt.. Jag har sökt ett jobb som jag egentligen inte vill ha,,och som jag dessutm fick!!! Jag känner bara ett sånt starkt motstånd till detta jobbet. Kanske för att jag egentligen bara skulle vilja landa här i GÖteborg en stund och vara mammaledig som jag inte har varit än, (har ju pluggat). Men samtidigt känner jag mig som en riktig skurk om jag tackar nej till jobbet, man kan ju inte tacka nej till jobb i dessa tider, eller hur!?!?? Suck, vad jag krånglar till det för mig själv.. Längtar efter vila och lugn. Har inte sovit så bra de sista veckorna heller, så jag känner mig inte riktigt som mig själv. Ayla vaknar ca varannan timme varje natt och vill amma jippi. Så nu hållerjag på att försöka manipulera med hennes sömn genom att förändra hennes sömnrutiner och när och hur mycket hon  sover, men, det är svårt alltså,,, inte alls så lätt som det verkar i böckerna. Sen blir jag så frustrerad när det inte går och funkar som jag tänkt. Summan av kardemumman är ju hur som helst att hon måste vänja sig av med att amma på natten, varje fall varannan timme. Nån som har ett tips? Vi har börjat med välling på kvällen för att hon ska sova bättre, men det ger ingen skillnad. Den lilla rackaren! I love you

Hej,

Längesen, jag vet:-/ Har som vanligt inte haft varken tid eller inspiration att skriva. Nu sitter jag här ensam i soffan, Ömer och Ayla sover, så nu ska jag passa på att skriv lite.

Ayla har börjat vakna upp åt fyra gånger varje natt, så varannan timme ärjag uppe med henne. Det har varit jobbigt, och är frtfarande. Vet inte hur jag ska göra. Jag är trött både fysiskt och psykiskt. Jag vaknar av minsta lilla pip från hennes sida, så jag sover ju varken djupt eller bra då Ayla faktiskt sover. Grejjen är att hon vill amma nnär hon vaknar, så Ömer kan inte ta henne tyvärr.

Har läst lite böcker om hur man kan komma till rätta med problemet. Man ska försöka få barnet att lära sig att somna själv helst, alltså utan att ammas eller vaggas, för till slut lär dom sig hur man somnar själv då de vaknar på nätterna. Men,, det är inte det lättaste! Har börjat skriva sömndagbok oxå för att se hur hon sover. Suck, jag känner att jag lever på reservenergierna just nu. Blir sur och grinig för minsta lilla dessutom. En sko låg i vägen för barnvagnen förut, och jag höll på att gå i taket. Tog skorna och slängde ut dom i hallen på ytterdörren, och det kändes så bra att jag hade god lust att börja kasta nåt mer, hehe.

Vi ska ju flytta till Göteborg i slutet på maj, och det ska bli kul, men det känns som att alla våra rutiner helt är omkull och vi bara går och väntar. Sen har vi den förbannade C-uppsatsen som oxå väntar på att bli klar, som jag tyvärr inte kan säga att jag orkat vara så engagerad i.

Vi pendlar hela tiden mellan att vara hektiskt upptagna och ha folk omkring oss och att inte ha något att göra eller en enda människa i närheten. Balans, vad är det? Jag saknar våra rutiner. Men det kommer nog att dröja.

Bara jag får börja sova igen och får krafterna tillbaka blir det nog bättre.

Hej på er alla

Gud, det var ett tag sen alltså.. Har inte haft någon inspiration att skriva alls. Jag harju tidigare använt bloggen nästan som en dagbok, där jag skriver om tankar som finns hos mig. Nu känns det mer som att jag helt enkelt skriver ner fakta, och konkreta händelser, och det känns inte så inspirerande. För att skriva om tankar och känslor måste man ju ha rätt timing, rätt känsla och tillräckligt med tid utan att känna sig stressad.

Vi ska varje fall förmodligen flytta till Göteborg till sommaren. Roligt! Hoppas att jag kommer känna mig som hemma. Jag oroar mig fotfarande hur mycketsom helst:-I Känns inte alls kul! Blir galen på mig själv. Har jätteproblem med att se filmer t ex som handlar om barn eller djur som blir illa behandlade. Kommer man va sån här resten av livet??? Vissa påstår det.

Ayla kan redan stå upp om man håller henne i händerna och stöttar balansen,, tidigt va?! Hon börjar nog få tänder oxå, för hon dreglar som en hungrig hund jämt Samt vill bita på allt. Hon har utökat sitt ordförråd med flera läten, nu växlar hon mellan typ fem olika ljud, sötisen! 

Jag harbestämt mig för att ändra på mitt liv!! I mitt nya liv ska jag: motionera mer, äta nyttigare, släpa med mig Ömer på nån slags pardans (har jag planerat), vara mer kreativ,t ex måla och teckna mer.

Nu har hon gastat i fem minuter hos pappa, så hon är nog hungrig, men j fick ju lite skrivet varje fall. Ska försöka bättra mig

Kram till er

Hej igen,

Jag har tänkt på en sak.. Jag har en bror (hej Björn) som är rätt "relaxed" av sig. Han oroar sig inte, och blir inte nervös i första taget. Jag däremot verkar oroa mig för ganska mycket. Jag funderade på om det var bra eller dåligt att aldrig oroa sig. Först tänkte jag att det säkert är bra att vara lite orolig, att det gör att man blir medveten om risker tex när man sätter sig i bilen. Men jag vet inte, tror nog inte på det där längre, såvida man inte är helt omedveten och därmed vårdslös i tex trafiken.

Jag är rädd för att det ska hända saker med mina närmaste. Antingen olyckor eller sjukdomar eller liknande. Nu sen Ayla kom har det ju inte direkt blivit bättre tyvärr. Jag har en klump i magen innan jag sätter mig i bilen och tänker "tänk om det är sista gången jag ser Ömer och Ayla".. Detta känns inte alls bra.. Nu försöker jag att bara släppa tanken så fort den kommer. Men den kommer så snabbt. Detta är inget som hindrar mig från att hitta på saker, men saker känns ju inte lika bra som det hade gjort utan de tankarna naturligtvis.

Nu vaknade Aylasötisen, så jag kan inte hitta på en tjusig avslutning på mina utläggningar, sorry

Kram kram